För att kunna skriva klart sin roman var huvudpersonen i Monomani, Sami, tvungen att försvinna. Han bröt sig loss och stängde in sig i en värld dit ingen hade tillträde. Inte ens Sara, den person som kommit honom närmare än någon annan.
Monomani är det brev Sami skriver till Sara när han äntligen blivit klar. Det är en enda lång ursäkt och en gripande kärleksförklaring. Men det är också historien om vad det egentligen var som hände. Varför var han tvungen att bryta med allt?
Monomani handlar om skrivandets villkor: om disciplin och självpålagda straff, ensamhet, tvivel och den eld som får honom att fortsätta, trots att allt omkring honom rasar. Här finns samma språkliga briljans och drastiska humor som i debuten Väldigt sällan fin, men även ett annat allvar. Skrivandet är på liv och död. Men om kärleken också är det, är det för sent?
Said visar nu att han inte är något enboksfenomen, utan en av sin kulls främsta begåvningar.
Karin Olsson, Expressen
Det är en sådan där bok där man läser små brottstycken högt för omgivningen då och då, för att man blir alldeles förtjust i de träffsäkra iakttagelserna. Sami Said lägger sig tätt intill sin huvudperson och manar genom hans mun fram bilden av en värld där det blåser rätt kallt Det är ett textflöde att sugas in i.
Jenny Aschenbrenner, Aftonbladet
Sami Said är en författare som inte liknar någon annan, men han påminner i viss mån om Aksel Sandemose. Briljanta formuleringar som gör att man tappar andan, med en märklig klarsynthet som ofta blir halsbrytande komisk. Trots att både Sandemose och Said är tämligen udda lyckas de formulera sig så att resultatet blir allmängiltigt.
Lotta Olsson, Dagens Nyheter
Skaparångest, utanförskap och lågintensiv lidelse, framfört med humor, svärta och språklig virtuositet.
Matilda Lindwall, Fokus
Sami Said äger en tematik och en röst som gör honom till en författare att räkna med.
Daniel Sandström, Svenska Dagbladet
Tack för att du fortsätter att skriva Sami, kära Sami, du begåvade författare med olycksaliga initialer! Din ensamhetsmonolog, ensamhetsmanin är slagfärdig som en film noir-karaktär. Den sortens humor som ofrånkomligt uppstår ur - inte nödvändigtvis smärta, däremot svärta För övrigt är jag en hejare på att steka pannkakor. Jag ska bjuda dig någon gång. Det är det minsta jag kan göra för att visa min tacksamhet
ÅM Hellman, Kristianstadsbladet
Den är skriven som en enda lång utandning som aldrig tar slut Det här är ett nödrop från någon som sitter instängd det är djupt känt. Jag tror att det här är en bok som man läser varje gång man är ung och känner vem är jag och vad ska jag bli, och har jag rätt att bli älskad?
Ulrika Milles, Kulturnyheterna
Sami Said är ohögtidlig i förhållningssättet, avväpnande och rolig Det brukar vara hur tjatigt som helst att läsa om skrivproblem, en hopplöst pretentiös genre. Men Sami Said tar en ny sväng och vrider i denna lilla bok upp alltsammans till något absurt, som underligt nog känns helt äkta.
Maria Schottenius, Dagens Nyheter
Den handlar fint om skapande, hur svårt det är Här finns ångest och tyngd Men också precisa beskrivningar av vardagens göromål och ting, kärlek till tv och kexchoklad och fnissig förtjusning i fina formuleringar och humoristiska vändningar.
Camilla Carnmo, Blekinge läns tidning och Södermanlands Nyheter
Det nära tilltalet, den språklekfulla stilen med blixtrande sentenser Romanen får mig att tänka på ett uppiggande citat av skådespelargeniet Ernst-Hugo Järegård: 'Världen är full av idioter. Odla din excentricitet!'
Anneli Jordahl, Sydsvenskan
Det är nämligen en alldeles strålande bok Said är aldrig ironisk, hånar aldrig sig själv och sina drömmar om att skriva Befriande, är vad det är, när Said tillåter sig ärlighet och sentimentalitet - och sedan är boken skriven på en prosa helt olik den som fanns i debutromanen. Flödande, rörlig, som fallande rakt ur munnen på en född berättare.
Victor Malm, Norra Skåne
Att ha en sådan tydlig, egen röst direkt igenkännbar som författare så tidigt i karriären är få förunnat ett viktigt komplement till bilden av det framgångsrika författarskap som Sami Said otvivelaktigt har framför sig.
Therese Eriksson, Helsingborgs Dagblad
Said skriver med glödande energi om den mix av hybris och bottenlöst självförakt som är drivkraften bakom det ensamma umgänget med orden.
Ann Lingebrandt, Norrköpings tidningar
Den som gillade Sami Saids debutroman Väldigt sällan fin kommer definitivt att känna igen sig i Monomani
Naila Saleem, Kulturnytt
Slutet är bland de snyggaste jag sett i sin öppenhet. Allt slutar där det började, och det darrar fortfarande av förväntningar och förhoppningar och upp-givenhet.
Rebecka Åhlund, Borås Tidning
Said visar nu att han inte är något enboksfenomen, utan en av sin kulls främsta begåvningar
Karin Olsson, Expressen