Motiv och idéer i 1800-talets nordiska universitetsarkitektur

1800-talet var universitetsbyggandets stora sekel. Gamla universitet fick nya huvudbyggnader, bibliotek och institutionsbyggnader. Nya universitet grundades runtom i Europa. I Norden stiftades ett nytt universitet i Oslo 1811, och 1828 fick Helsingfors sitt universitet i och med att den gamla Åbo akademi överflyttades till Finlands nya huvudstad. I Oslo och Helsingfors uppfördes naturligtvis nya universitetshus, men också de äldre universiteten fick nya huvudbyggnader: först Åbo akademi (grundad 1640), därefter Köpenhamns universitet (grundat 1479) och mot slutet av århundradet Lunds universitet (grundat 1666) och Uppsala universitet (grundat 1477).




Universitetens ställning i samhället och deras pedagogiska och ideologiska roll förändrades under 1800-talet. Utgångspunkten var åtminstone delvis idéerna bakom universitetet i Berlin – grundat 1809/10 av Wilhelm von Humboldt – med deras förankring i den tyska nyhumanismen. Forskning och undervisning skulle gå hand i hand, och universiteten skulle inte enbart meddela utbildning utan också ge bildning. De förvandlades från isolerade utbildningsanstalter och lärdomscentra med obetydlig kontakt med omvärlden till ideologiska härdar av stor opinionsbildande betydelse. De blev medelpunkter för nationell väckelse eller utgångspunkter för mellanfolkliga rörelser.




De idéer och ideologier som låg bakom 1800-talets universitet eller formades vid dem tog sig uttryck i deras fysiska gestaltning. Det gäller såväl planformer och valet av arkitektoniskt formspråk som arkitekturikonografi och bildkonst. I den här boken undersöks hur samtidens uppfattning av universitetens ideologiska roll ges uttryck i arkitektur och ikonografi, och bakgrunden i den humboldtska universitetsideologin och dess fysiska manifestationer i Tyskland belyses. Såväl universitetens huvudbyggnader som universitetsbiblioteken och separata institutionsbyggnader studeras, liksom deras förhållande till stadsbebyggelsen i dess helhet.